Frankenstein, inlägg tre.

Det finns många anledningar varför Mary Shelley valde underrubriken "Den moderne Prometheus". Först och främst var båda män som gav liv, Prometheus gav människan liv och elden, det skulle bli den överlägsna rasen med egenskaper inga andra raser besitter. Likt Viktors monster, som han skapar och ger liv, blir en övermänsklig varelse med egenskaper inga andra människor besitter. Element av eld och öde möts vid skapelserna, Viktor genom likdelar och sina instrument och Prometheus genom gnistor från himmelen. Efterkonstruktionerna för de båda är lika och tragiska, Viktor bryter samhällets gränser och faller för isolering och ångest likt Prometheus som isolerades när sitt straff genomfördes.

Båda historierna handlar om dåd i högmod som fick tragiska konsekvenser och de båda kan förknippas med ett ord, isolering. I Prometheus fall blev det att isoleras från verkligheten, samhället och vänner för att bli plågad av fågeln som ständigt hackade ut hans lever, i Viktors fall blev det en förföljelse av monstret. Varje gång Prometheus lever växte ut slog fågeln till igen. Detta ser jag en likhet med att varje gång sorgen, lidandet och ångesten över Viktors döda vänner och familj lagt sig slår monstret till igen för att likt Prometheus vars sår ständigt bli upphackat av fågeln. Därför kan monstret, utöver sin jämförelse med Prometheus människor jämföras med fågeln som plågade Prometheus, en ständig förföljelse, ett straff endast en man får utstå på egen hand och som drar upp såret varje gång det läker.

Men Viktor likt Prometheus riskerade att bli hatade för de båda var visa, Prometheus betyder trots allt "han som tänker före" och Viktor var en respekterad vetenskapsman där konsekvenserna alltid räknas in. Men båda hade goda intentioner med sina dåd och ville skapa för vinning. Man kan också räkna in ännu en parallel mellan Prometheus och monstret då de båda hade goda intentioner och stora förhoppningar på människan, Prometheus genom sin tro på människorna och hans val att ge dem elden och monstret genom sin litteratur han hittar i skogen (Werther, Goethe) samt familjen han beundrar och lär sig av. Men båda utvecklar ett hat när motsatsen visade sig, när människorna svek och allt var inte som de tänkt sig. I samma sväng kan man se en parallel mellan Prometheus människor och monstret, Viktor och Zeus. Människorna fick allt mer makt och inflytande tack vare elden och monstret ville hitta en jämlike och antagligen föröka sig. Zeus var hotad av detta och ville genast straffa Prometheus, därav sitt straff. Viktor ser ett steg längre fram (Prometheus "den som tänker före") och förhindrar sin andra skapelse och chansen att denna varelse kommer föröka sig och hota männskligheten.

Kanske det var så att monstret och Prometheus båda trotsade gudarna, när monstret läser "Det förlorade paradiset" börjar han undra vad gud/gudarnas arbete var då de tillät allt ont likt Prometheus som var en opposition till gudarna. I vilket fall som helst är underrubriken en passande och en som är värd att lägga en extra tanke åt.


Varför lever romantiken kvar idag?

Romantikens idévärld lever kvar idag då romantiken bygger på känslan, känslan för något man älskar, beundrar eller besitter. "Innerst i romantiken spirar ett hopp... i romantiken är hoppet internaliserat och personligt." skriver Sverker Sörlin i essän, detta är något som verkligen passar in på Frankenstein och bokens innehåll. Mot slutet av boken väljer Viktor att utlysa hämnd, en jakt som skulle fortsätta tills antagligen hans eller monstrets liv var släckt. En odyssé som Viktor vet är närmast omöjlig men han fortsätter ändå. När allt verkar sorgset och vedervärdigt lockas Viktor av romantikens hopp, på hans brölloppsdag när han seglar med Elizabeth; "Det var vackert väder, vinden var gynnsam... detta var de sista ögonblicken i mitt liv då jag kände lycka" (Shelley 191)

Freidrich målningar tog fram det sublima, främst i naturen, en gigantisk ankytning till romantiken. Känslan som individen känner, kärleken till känslan. Denna känsla var något som höll Viktors humör uppe i mörka stunder, hans kärlek till naturen förknippas otvivelaktigt till dagens Caspar Davids målningar och dagens syn. Idag finns romantikens idévärld kvar, i oss alla. Idévärlden som bygger på känslan och "naturen som en själens spegel" lever i allra högsta grad kvar, i boken och i oss.

I vår stressiga tillvaro som är nuet, behöver vi mer än aldrig romantiken och dess livliga och optimistiska livs- och människosyn. De ursprungliga känslorna kommer tillbaka tack vare romantiken och vi får uppelva något nytt och något som vi djupt älskar. Alla vi behöver en flykt från samhället, kanske är det naturen som bringar fram vår bästa sida. Det är olika för alla men målningar av Caspar David främjar sannerligen flykten från samtiden och den yttre tillvaron, detta är romantiken.

xoxo. Mr. Fashion, din tillflyktsort vid behov.