Frankenstein, inlägg tre.

Det finns många anledningar varför Mary Shelley valde underrubriken "Den moderne Prometheus". Först och främst var båda män som gav liv, Prometheus gav människan liv och elden, det skulle bli den överlägsna rasen med egenskaper inga andra raser besitter. Likt Viktors monster, som han skapar och ger liv, blir en övermänsklig varelse med egenskaper inga andra människor besitter. Element av eld och öde möts vid skapelserna, Viktor genom likdelar och sina instrument och Prometheus genom gnistor från himmelen. Efterkonstruktionerna för de båda är lika och tragiska, Viktor bryter samhällets gränser och faller för isolering och ångest likt Prometheus som isolerades när sitt straff genomfördes.

Båda historierna handlar om dåd i högmod som fick tragiska konsekvenser och de båda kan förknippas med ett ord, isolering. I Prometheus fall blev det att isoleras från verkligheten, samhället och vänner för att bli plågad av fågeln som ständigt hackade ut hans lever, i Viktors fall blev det en förföljelse av monstret. Varje gång Prometheus lever växte ut slog fågeln till igen. Detta ser jag en likhet med att varje gång sorgen, lidandet och ångesten över Viktors döda vänner och familj lagt sig slår monstret till igen för att likt Prometheus vars sår ständigt bli upphackat av fågeln. Därför kan monstret, utöver sin jämförelse med Prometheus människor jämföras med fågeln som plågade Prometheus, en ständig förföljelse, ett straff endast en man får utstå på egen hand och som drar upp såret varje gång det läker.

Men Viktor likt Prometheus riskerade att bli hatade för de båda var visa, Prometheus betyder trots allt "han som tänker före" och Viktor var en respekterad vetenskapsman där konsekvenserna alltid räknas in. Men båda hade goda intentioner med sina dåd och ville skapa för vinning. Man kan också räkna in ännu en parallel mellan Prometheus och monstret då de båda hade goda intentioner och stora förhoppningar på människan, Prometheus genom sin tro på människorna och hans val att ge dem elden och monstret genom sin litteratur han hittar i skogen (Werther, Goethe) samt familjen han beundrar och lär sig av. Men båda utvecklar ett hat när motsatsen visade sig, när människorna svek och allt var inte som de tänkt sig. I samma sväng kan man se en parallel mellan Prometheus människor och monstret, Viktor och Zeus. Människorna fick allt mer makt och inflytande tack vare elden och monstret ville hitta en jämlike och antagligen föröka sig. Zeus var hotad av detta och ville genast straffa Prometheus, därav sitt straff. Viktor ser ett steg längre fram (Prometheus "den som tänker före") och förhindrar sin andra skapelse och chansen att denna varelse kommer föröka sig och hota männskligheten.

Kanske det var så att monstret och Prometheus båda trotsade gudarna, när monstret läser "Det förlorade paradiset" börjar han undra vad gud/gudarnas arbete var då de tillät allt ont likt Prometheus som var en opposition till gudarna. I vilket fall som helst är underrubriken en passande och en som är värd att lägga en extra tanke åt.


Varför lever romantiken kvar idag?

Romantikens idévärld lever kvar idag då romantiken bygger på känslan, känslan för något man älskar, beundrar eller besitter. "Innerst i romantiken spirar ett hopp... i romantiken är hoppet internaliserat och personligt." skriver Sverker Sörlin i essän, detta är något som verkligen passar in på Frankenstein och bokens innehåll. Mot slutet av boken väljer Viktor att utlysa hämnd, en jakt som skulle fortsätta tills antagligen hans eller monstrets liv var släckt. En odyssé som Viktor vet är närmast omöjlig men han fortsätter ändå. När allt verkar sorgset och vedervärdigt lockas Viktor av romantikens hopp, på hans brölloppsdag när han seglar med Elizabeth; "Det var vackert väder, vinden var gynnsam... detta var de sista ögonblicken i mitt liv då jag kände lycka" (Shelley 191)

Freidrich målningar tog fram det sublima, främst i naturen, en gigantisk ankytning till romantiken. Känslan som individen känner, kärleken till känslan. Denna känsla var något som höll Viktors humör uppe i mörka stunder, hans kärlek till naturen förknippas otvivelaktigt till dagens Caspar Davids målningar och dagens syn. Idag finns romantikens idévärld kvar, i oss alla. Idévärlden som bygger på känslan och "naturen som en själens spegel" lever i allra högsta grad kvar, i boken och i oss.

I vår stressiga tillvaro som är nuet, behöver vi mer än aldrig romantiken och dess livliga och optimistiska livs- och människosyn. De ursprungliga känslorna kommer tillbaka tack vare romantiken och vi får uppelva något nytt och något som vi djupt älskar. Alla vi behöver en flykt från samhället, kanske är det naturen som bringar fram vår bästa sida. Det är olika för alla men målningar av Caspar David främjar sannerligen flykten från samtiden och den yttre tillvaron, detta är romantiken.

xoxo. Mr. Fashion, din tillflyktsort vid behov.

Frankenstein, inlägg två.

Det finns flera tydliga sätt man kan se att Frankenstein är en romantisk roman. I skuggan av skräcken och den närmaste gotiken så får man en insikt i Viktors kärlek. Viktors kärlek till sin familj och vänner, men framför allt naturen. I följande kapitel kan man tydligt läsa hur naturen och dess vackra utstrålning påverkar Viktors välbefinnande och sinnesförfattning. "Nu var jag fri, ...jag frestades ofta, när allt andades frid omkring mig, och jag var själv det enda rastlöst irrande orosmomentet i detta vackra gudomliga landskap..." (s. 86) Strax efter detta uttalande berättar Viktor om hans självmordstankar och fröjden att lämna allt och låta sig sjunkas ned i denna vackra sjö. Men hans kärlek till sin familj och vänner hindrar honom, "Men jag hölls tillbaka av tanken på den hjältemodiga lidande Elizabeth, som jag älskade så ömt" (s. 86)

Romantiken behöver inte vara en känsla för en medmänniska eller sin älskade, det är känslan i sig. Känslan vi känner för en plats eller en tid. Den känslan som beskrivs flertal gånger i boken. Det är lätt att förblindas av ordet romantiken och få tunnelseende, romantiken sträcker sig längre än vad de flesta tror. I boken kan vi se romantikens idéer 3 och 5 (levande litteratur, s. 115 respkt. 116). Viktor lever nämligen efter det Rousseau och Goethe förespråkade, nämligen att naturen betraktas som själens spegel, "något levande och besjälat, naturen har egna känslor och ett eget hemligt språk". Naturen, för Viktor, avslöjar existensen av en allsmäktig gud, den gud vars arbete han försökte förbättra och ersätta. Naturen blir en tillflyktsort för Viktor som han älskar ömt, något som kan trösta honom i hårda tider. På sidan 89 visas detta; "Ibland kunde jag värja mig mot den dystra förtvivlan som grep mig, men ibland drevs själens nyckfulla passioner mig att genom kroppsövningar och ombyte av miljö söka någon lindring i dessa outhärdliga känslor".

Här vävs också idé nr. 5 in då Viktor "flyr vardagen och samtiden" och reflekterar över sitt liv och sina val. Men Viktors romantiska ankytning till naturen är samtidigt ironisk. Han lovprisar naturen för dess sublimitet, som är att stå ovan människans kontroll och fattningsförmåga när Viktors lidande ursprungligen var orsakat från hans strävan att kunna kontrollera och klura ut dess hemligheter.

Viktor fortsätter sin resa och upptäcker nya landskap som han blir förälskad i, ett nytt landskap får romantiken och kärleken för naturen att sprudla och avsnitten om den finns det gott om. "...den otåliga Arve erbjöd en enastående skönhetssyn" (s. 90)Under hans resa och genom sin kärlek till naturen lättar alltså Viktors samvete och sorg och hans sinnen kan vila för en stund, ett ombyte av miljö som tidigare nämt lindrar som beskrivs bra på s. 90-91; "En vägkrök, något nytt, plötsligt skymatat och igenkänt, påminde mig om flydda dagar och förknippades med pojkårens lättra muntra stämmningar."

Men också "avgrundsanden" eller Viktors monster upplever sin kärlek till naturen, varje dag ser han något nytt, likt en spädbarn som upptäcker en helt ny värld vart hon än går. "Våren gjorde snabba framsteg, vädret blev vackert och himlen molnfri. Det förvånade mig att det som förut varit öde och dystert nu kunde slå ut i grönska och skönaste blommor. Mina sinnen mättades och förfriskades av tusen ljuvliga lukter och tusen sköna syner". Sammanfattningsvis kan man se att Frankenstein är en romantisk roman genom dessa tydliga och välbeskrivande miljöer som går djupt in i hjärtat på karaktärerna, platser beskrivs så vackert att man kan ibland känna igen sig och ibland får ett jag efter att besöka de nämnda platserna. På ett sätt känner jag själv min romantiska ankytning till vår natur. Romantiken och kärleken är ett brett område där det är känslan som står i centrum, känslan som får oss att känna välbefinnande.

xoxo. Mr. Fashion, din väldoftande blomma i skogen.

Frankenstein, inlägg ett.

I början av historien, alltså när breven läses upp beskrivs Victor Frankenstein som en välutbildad, vänlig man men samtidigt mysterisk. När sidorna fortsätter inser man att fler mysterier gömms i det som är Victor Frankentstein.

Han är en man med nitiska intentioner och ett otroligt intresse för naturvetenskapen men leds senare på kemins vägar tack vare en proffessor. Redan då börjar en fanatism utvecklas hos Victor och hans nitiska ambitioner om att lyckas inom vetenskapen får en mörkare sida. Det visar sig att Victor är en kluven man, han har tankarna på att besöka sin familj och vänner i sitt hemland, men den själviska sidan som vill uppnå nya höjder får honom att stanna. Victor Frankentstein är i själva verket ingen galen professor, han är en tragisk karaktär som progressivt förlorar sin förknippning till verkligheten och sin familj och bakgrund. Allt för att kunna leka gud och ge liv åt det som redan dött. När Victor börjar omedvetet stöta bort sin familj och vänner inser ser man en dålig sida med hans karaktär.

Denna besatthet och fanatism i form av att ge liv åt en död varelse resulterar i att Victor tappar och förlorar sin alturism, osjälviskhet och godhet. Jag ser det som att något fundamentalistiskt saknas hos Victor, ofta en efterkonstruktion av fanatism. Hans karaktär speglas mer och mer som en självisk individ då slutsatsen dras att han vill skapa män som dyrkar honom som en gud och hans vetenskapliga strävan egentligen endast är begäran för självinning.

Denna vilja Victor har att kunna mixtra med liv och död, kunna ge liv åt det som redan dött gör att Victor progressivt börjar bli mindre mänsklig, något som för mig också bevisar att denna karaktär inte är en galen professor utan mer en tragisk individ som ständigt får ta konsekvenser i sin värsta form, tack hans handlande. Hans arbete och strävan börjar långsamt svartna det som en gång var en nitisk man vid namn Victor Frankenstein.

Men Victor utvecklar ett samvete, en ångest av sitt handlande. Han börjar inse sitt misstag i form av skapelsen som är fel på oräkneliga moraliska frågor, något som plågar honom för år. Han får lida så som hans familj och vänner led när de inte fick ett ord från honom. Men man får ha i baktankte att han inte behandlade sin skapelse med vördnad, hans egentligen nyfödda individ som endast Victor har ansvar för. Hans undermåliga behandling av sin skapelse är en stark kontrast mot vad han är van vid. Hans nära vän Clerval behandlar honom på ett osjälviskt sätt vid sjukdomen, hans far vars lycka beror på hans barns lycka, man måste undra varför Victor inte följer hans familjs och vänners principer mot sin skapelse?

Men vad jag läst hitills har Victor utvecklat ett diskutabelt förhållande till verkligheten, likt en autentisk persons syndromer. Han vet att han begått ett hemskt misstag men detta är inget han vill tro om han inte blir påmind om, ett ständigt självförnekande som endast plågar honom mer enligt mig. När Justin blir oskyldigt anklagad på mordet på Victors yngre bror tänker Victor innan på sitt rykte, ett rykte som en vettig individ, en vettig individ som är felfri och tvingas bära på en mörk hemlighet inom sig. Men som flera gånger tidigare lyser Victors själviskhet om ryktet verkligen är värt ett oskyldigt liv?

xoxo, Mr. Fashion, din roman en regning sommarkväll.

Sommarpratet (det är minusgrader och snö nu)

Nu, cirka en vecka efter jag spelat in mitt sommarprat sitter jag här och skriver en reflektion om projektet. Först och främst flöder ironin då vi spelar in ett sommarprat en vecka innan sportlovet, men nu är våren på väg! Men jag ska inte klaga, det här var ett annorlunda projekt på ett positivt sätt.

Min första och direkta känsla om projektet var att det var underhållande och jag kände en tillfredsställelse när jag uttalade det sista ordet. Det var som tidigare nämt ett roligt projekt som man inte gör varje dag, men omväxling i skolan är precis vad vi behöver, både elever och lärare.

Eftersom sommarpratet var som ett tal är det underförstått att manuset är som ett talmanus. Då innehåller det självklart retoriska medel, jag använde mig av anaforer, alltså upprepande av samma mening eller ord vilket ger talet en tyngd. Jag använde mig också av en slags trikolon, där man första säger en mening, sen kommer "först då kan vi ta oss hem". Sist men inte minst använde jag mig av varianter av retoriska frågor där jag försöker sätta lyssnaren in i situationen och känna igen sig.

Nu har jag inte riktigt facit i handen så jag kan inte komma på något jag skulle gjort annorlunda med arbetet. Det är en fråga jag tänker ställa mig själv efter jag fått tillbaks arbetet förhoppningsvis med lite negativ kritik.

Sen har jag aldrig haft svårt att höra min egen röst då jag tycker om att tala inför folk och höras. Men jag måste erkänna att det var annorlunda att höra sin röst genom ett par högtalarare, men det är inget jag haft eller hade svårt för. Så för in del fanns det ingen rädsla att överkomma.

Jag fann ingen direkt skillnad på inläst och skriven text. Båda är skrivna av mig men när jag får chansen att prata det jag skrivit känns det som att jag kunde lägga lite mer tyngd och inlevelse i vad jag sa. Men jag tror samtidigt att just det är det svåraste med att tala och spela in det förhållandevis till att skriva. Men jag gillar att skriva mina tankar och berättelser så varför inte läsa upp texten sen?

Lärarens insats alltså. Jag fann den närmast felfri med bra instruktioner och det var inte mycket som var oklart för min del. Om tiden fanns till (vilket jag tvivlar att det fanns) så skulle en genomläsning av elevens text innan inspelning var nyttigt så läraren kunde peka ut vad som behövdes förbättras samt att lägga hur man behöver skriva för att förbättra varje elevs prestationer. Jag fick själv reda på detta, dock var det när jag själv frågade hur min tolkning av texten skulle uppnå kriterierna och vilka olika aspekter jag skulle ta med. Men överlag är jag definitivt nöjd med lärarens insats, det är innovativt och nytänkande.

Lite sportlovsfashion för den trogne läsaren som pricken över i:t!

http://www.freeride.se/img/photo/normal/d3da139d1aac00b47a1b8ee5c1b284c1.jpg

Vilken klänning!

xoxo. Mr. Fashion, din wienerschnitzel och öl i backen.

Reflektion

Helvetet för mig behöver inte vara den platsen långt ned i underjorden där Lucifer härskar, då jag inte är en troende kristen anser jag att helvetet kan vara den plats som är utsatt under den tiden. Förintelselägrerna, Stalins arbetsläger, tsunamiområdena 2004, Haiti efter jordbävningen. Alla tänkbara kandidater för helvetet, för mig innebär helvetet just den plats där vi absolut inte vill vara och vistas under en längre tid. Den plats vi avskyr mest, alltså är inte helvetet bundet utan tar olika former på olika platser vid olika tidpunkter. Alltså kan jag konstatera för mig själv att jag inte anser att helvetet är en symbol utan en plats, en plats som finns tillgänglig för alla jorden över, en plats som kan ta vilken form den vill, när den vill och hur länge den vill.

Jag anser inte att vi behöver symboler för ont eller gott, vi använder dessa för att försäkra oss om skillnaden mellan dessa två. Men i vissa fall kanske skillnaden är hårfin? Är då symbolen skillnaden? I många fall kan man försäkra sig om vad som är det onda eller goda utan en symbol, men ta mig inte fel, jag är intresserad av symboler men jag är osäker om de är så fullt nödvändiga när mycket av det onda och goda är uppenbart. Men kanske det kommer från symbolerna? Att vi har blivit så symbol- och stereotypskadade att vi ser allt som ont eller gott tack vare symbolernas inverkan? Att i kyran ser vi en symbol omringad av änglar och himmel medans vi ser ett pentagram omgivet av mörker och död och tack vare detta har vi fått vår uppfattning?

xoxo, Mr. Fashion, din krucifix i Exrocisten.

Dantes Dagbok

5 maj 1321

Så står jag här med blicken mot den pärleportens onda tvilling under jorden. Vid min mörka sida vilar förrädare som Judas och Brutus, dess ansikten livlösa och utmattade, känslan av hopplöshet och ångest speglas mot porten och dess dystra stämmning. På den sista avgrundskretsen är en plats där reflekterandet av sina tidigare handlingar brinner i syndarnas sinnen. En vis man sa än gång att det inte finns något rätt eller fel, endast konsekvenserna av dina handlingar. Ack, om samme man står vid min och syndarnas sida och ser vad vi ser man bara ångest, ångest så stark och ingen man kan säga att detta är rätt.

/Dante Alighieri

Min examination, ett tal i världsklass

Jag ska examineras på det oundvikliga sättet, nämligen genom ett tal. Självklart är det vad jag förväntade mig när jag valde retorik som mitt ämne och jag ser fram emot min examination.

Jag vill hålla ett tal inför helklass om just retorik, kanske till och med andra elever som ska hålla tal snappar upp något jag säger och kan använda det i sina examinationer. Därför vore det bra om det är fler som ska ha tal så kan jag öppna med mitt tal. Men missförstå mig rätt, om det endast är några som ska ha tal och resten ska ha gruppsamtal eller dylikt så är det inte nödvändigt för mig att öppna hela examinationen.

P.S. Om det är något mer jag kommer på så kontaktar jag dig, eller pratar med dig under de enskilda samtalen.

xoxo. Mr. Fashion, din tolk i Zimbawe.