Frankenstein, inlägg två.

Det finns flera tydliga sätt man kan se att Frankenstein är en romantisk roman. I skuggan av skräcken och den närmaste gotiken så får man en insikt i Viktors kärlek. Viktors kärlek till sin familj och vänner, men framför allt naturen. I följande kapitel kan man tydligt läsa hur naturen och dess vackra utstrålning påverkar Viktors välbefinnande och sinnesförfattning. "Nu var jag fri, ...jag frestades ofta, när allt andades frid omkring mig, och jag var själv det enda rastlöst irrande orosmomentet i detta vackra gudomliga landskap..." (s. 86) Strax efter detta uttalande berättar Viktor om hans självmordstankar och fröjden att lämna allt och låta sig sjunkas ned i denna vackra sjö. Men hans kärlek till sin familj och vänner hindrar honom, "Men jag hölls tillbaka av tanken på den hjältemodiga lidande Elizabeth, som jag älskade så ömt" (s. 86)

Romantiken behöver inte vara en känsla för en medmänniska eller sin älskade, det är känslan i sig. Känslan vi känner för en plats eller en tid. Den känslan som beskrivs flertal gånger i boken. Det är lätt att förblindas av ordet romantiken och få tunnelseende, romantiken sträcker sig längre än vad de flesta tror. I boken kan vi se romantikens idéer 3 och 5 (levande litteratur, s. 115 respkt. 116). Viktor lever nämligen efter det Rousseau och Goethe förespråkade, nämligen att naturen betraktas som själens spegel, "något levande och besjälat, naturen har egna känslor och ett eget hemligt språk". Naturen, för Viktor, avslöjar existensen av en allsmäktig gud, den gud vars arbete han försökte förbättra och ersätta. Naturen blir en tillflyktsort för Viktor som han älskar ömt, något som kan trösta honom i hårda tider. På sidan 89 visas detta; "Ibland kunde jag värja mig mot den dystra förtvivlan som grep mig, men ibland drevs själens nyckfulla passioner mig att genom kroppsövningar och ombyte av miljö söka någon lindring i dessa outhärdliga känslor".

Här vävs också idé nr. 5 in då Viktor "flyr vardagen och samtiden" och reflekterar över sitt liv och sina val. Men Viktors romantiska ankytning till naturen är samtidigt ironisk. Han lovprisar naturen för dess sublimitet, som är att stå ovan människans kontroll och fattningsförmåga när Viktors lidande ursprungligen var orsakat från hans strävan att kunna kontrollera och klura ut dess hemligheter.

Viktor fortsätter sin resa och upptäcker nya landskap som han blir förälskad i, ett nytt landskap får romantiken och kärleken för naturen att sprudla och avsnitten om den finns det gott om. "...den otåliga Arve erbjöd en enastående skönhetssyn" (s. 90)Under hans resa och genom sin kärlek till naturen lättar alltså Viktors samvete och sorg och hans sinnen kan vila för en stund, ett ombyte av miljö som tidigare nämt lindrar som beskrivs bra på s. 90-91; "En vägkrök, något nytt, plötsligt skymatat och igenkänt, påminde mig om flydda dagar och förknippades med pojkårens lättra muntra stämmningar."

Men också "avgrundsanden" eller Viktors monster upplever sin kärlek till naturen, varje dag ser han något nytt, likt en spädbarn som upptäcker en helt ny värld vart hon än går. "Våren gjorde snabba framsteg, vädret blev vackert och himlen molnfri. Det förvånade mig att det som förut varit öde och dystert nu kunde slå ut i grönska och skönaste blommor. Mina sinnen mättades och förfriskades av tusen ljuvliga lukter och tusen sköna syner". Sammanfattningsvis kan man se att Frankenstein är en romantisk roman genom dessa tydliga och välbeskrivande miljöer som går djupt in i hjärtat på karaktärerna, platser beskrivs så vackert att man kan ibland känna igen sig och ibland får ett jag efter att besöka de nämnda platserna. På ett sätt känner jag själv min romantiska ankytning till vår natur. Romantiken och kärleken är ett brett område där det är känslan som står i centrum, känslan som får oss att känna välbefinnande.

xoxo. Mr. Fashion, din väldoftande blomma i skogen.