Frankenstein, inlägg ett.

I början av historien, alltså när breven läses upp beskrivs Victor Frankenstein som en välutbildad, vänlig man men samtidigt mysterisk. När sidorna fortsätter inser man att fler mysterier gömms i det som är Victor Frankentstein.

Han är en man med nitiska intentioner och ett otroligt intresse för naturvetenskapen men leds senare på kemins vägar tack vare en proffessor. Redan då börjar en fanatism utvecklas hos Victor och hans nitiska ambitioner om att lyckas inom vetenskapen får en mörkare sida. Det visar sig att Victor är en kluven man, han har tankarna på att besöka sin familj och vänner i sitt hemland, men den själviska sidan som vill uppnå nya höjder får honom att stanna. Victor Frankentstein är i själva verket ingen galen professor, han är en tragisk karaktär som progressivt förlorar sin förknippning till verkligheten och sin familj och bakgrund. Allt för att kunna leka gud och ge liv åt det som redan dött. När Victor börjar omedvetet stöta bort sin familj och vänner inser ser man en dålig sida med hans karaktär.

Denna besatthet och fanatism i form av att ge liv åt en död varelse resulterar i att Victor tappar och förlorar sin alturism, osjälviskhet och godhet. Jag ser det som att något fundamentalistiskt saknas hos Victor, ofta en efterkonstruktion av fanatism. Hans karaktär speglas mer och mer som en självisk individ då slutsatsen dras att han vill skapa män som dyrkar honom som en gud och hans vetenskapliga strävan egentligen endast är begäran för självinning.

Denna vilja Victor har att kunna mixtra med liv och död, kunna ge liv åt det som redan dött gör att Victor progressivt börjar bli mindre mänsklig, något som för mig också bevisar att denna karaktär inte är en galen professor utan mer en tragisk individ som ständigt får ta konsekvenser i sin värsta form, tack hans handlande. Hans arbete och strävan börjar långsamt svartna det som en gång var en nitisk man vid namn Victor Frankenstein.

Men Victor utvecklar ett samvete, en ångest av sitt handlande. Han börjar inse sitt misstag i form av skapelsen som är fel på oräkneliga moraliska frågor, något som plågar honom för år. Han får lida så som hans familj och vänner led när de inte fick ett ord från honom. Men man får ha i baktankte att han inte behandlade sin skapelse med vördnad, hans egentligen nyfödda individ som endast Victor har ansvar för. Hans undermåliga behandling av sin skapelse är en stark kontrast mot vad han är van vid. Hans nära vän Clerval behandlar honom på ett osjälviskt sätt vid sjukdomen, hans far vars lycka beror på hans barns lycka, man måste undra varför Victor inte följer hans familjs och vänners principer mot sin skapelse?

Men vad jag läst hitills har Victor utvecklat ett diskutabelt förhållande till verkligheten, likt en autentisk persons syndromer. Han vet att han begått ett hemskt misstag men detta är inget han vill tro om han inte blir påmind om, ett ständigt självförnekande som endast plågar honom mer enligt mig. När Justin blir oskyldigt anklagad på mordet på Victors yngre bror tänker Victor innan på sitt rykte, ett rykte som en vettig individ, en vettig individ som är felfri och tvingas bära på en mörk hemlighet inom sig. Men som flera gånger tidigare lyser Victors själviskhet om ryktet verkligen är värt ett oskyldigt liv?

xoxo, Mr. Fashion, din roman en regning sommarkväll.