Herakles, s.165-243

Boken har inte direkt väckt några känslor hos mig. Den har däremot väckt en annan sida av berättelsen i mitt läsande. Då boken har tagit en stor vändning och börjar bli mer och mer interessant att läsa så blir jag mer och mer ivrig att läsa mer.

Jag anser att författaren vill förmedla att hjältemyten inte alltid kommer med posetiva besked och konsekvenser. Att en storslagen krigare som Herakles förändrar bilden på världen men inte för honom, att på utsidan kan en älskad människa verka lycklig men på insidan så är det tvärtom. Att det kan bli för mycket även för en halvgud, att dessa resor och historier som alla älskar att återberätta sliter mer på personen i fråga än vad folk vet om. Som på sidan 238; "Resan hade förändrat världen. Frågan är bara vad den hade gjort med honom".
Kallifatides vill förmedla att denna sagolika berättelse om denne halvgud som nästan på egen hand gör dåd och resor som troddes omöjliga och blir älskad av folket men själv förändras av denna livsstil och kan inte rymma sitt öde utan låter både Herakles och läsaren undra, är Herakles straffad eller gynnad med denna styrka och drag av gudar.

När jag läst så här långt ställer ser jag hjältemyten på ett annat sätt, i alla fall i Herakles fall. Herakles ses som en hjälte av folket och de han gynnar. Men ser sig själv som ett monster och bestraffad med sina krafter. Jag har också börjat se på hjältemyten annorlunda då han ses som en marodör och hemsk av de folk, familjer och städer han besegrat på en annan mans order. Där ser jag en likhet med filmen/boken Watchmen då dessa "hjältar" jobbar för USA:s regering och inte för egen vilja, självklart vill de hjälpa staden vilket Herakles också vill till en början men att de gör dåd och jobbar för en annan makt än deras egen vilja kan ifrågasättas om det är hjältedåd eller ett sätt att hjälpa någon annan.

Men jag ser inte bara likheter med Watchmen, jag ser också en likhet mellan Herakles och karaktären Patrick Bateman i filmen American Psycho. Då de båda saknar skuld och ångest har de något gemensamt, på sida 242 tänker Herakles: "En ung man var död, en man som ännu för en kort stund sedan levde och andades och hoppades. Ändå kände han ingen ånger. Det var som att det inte angick honom".
Och i American Psycho berättar Bateman om sig själv: "I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip."

Om jag ska forsätta på Watchmen tråden så är varken deras eller Herakles hjältehistoria för evigt lycklig. Minutemen (som senare blir Watchmen) är älskade av folket för deras insats i stadens brottsbestraffning och insatser i krig. Men när flertal av dessa hjältar blir antagligen dödade av fiender, sinnessjuka eller bara lägger skorna på hyllan så börjar folkets tro för dessa minska och deras efterträdare Watchmen blir hatade av folket och budskap som "Who watches over the watchmen?" syns flera gånger i filmen. Deras hjältedagar kommer mot ett slut när de gör en comeback för att hjälpa folket än en gång. På sida 243 skriver Kallifatides: "Herakles beställde in mer vin och bjöd sitt sällskap att sitta med honom. Ingen gjorde det. Som om det tidigare var överenskommet gick de alla iväg."
Folket och vänner börjar tappa förtroendet då hjältarna felar och visar sin sämre sida. Kallifatides vill förmedla att en älskvärd hjälte/hjältar oftast inte är älskade för evigt.

xoxo. Mr. Fashion, din sjal i öknen.

Herakles, s.101-165

Jag ser en likhet mellan Herakles och Kung Oidipus då båda försöker ungå sitt öde. På sida 164 så citeras; "Han vandrade på samma väg som Oidipus hade vandrat före honom. Båda två på jakt efter ett sätt att undgå ödet."
Men det är inte bara det som gör dessa män lika, båda har satt sig själva i sin position och måste själva ta sig ut ur den även om ödet säger annorlunda. Båda männen bär också på en hemlighet eller en undran om dess förflutna. I Herakles fall är det vem hans mor egentligen var och varför hon dansade naken uppe i bergen framför den främmande mannen, på sidan 152 så skriver författaren: "Bilden av hans mor, då hon naken och vild dansade för en okänd man, spolades åter upp..." I Oidipus fall vill han bland annat veta sin förfluta och hur han växte upp. Men de båda männen tänker mycket på deras förflutna och vill få reda på deras hemligheter och kan göra det mesta för att få veta. Jag ser också en likhet då både Herakles och Oidipus mödrar håller en hemlighet eller vet något som inte sonen vet. Men det gör dem båda för att skydda sina söner.

I sagan om kung Oidipus så skyddar makan honom från att få reda på sanningen att hon faktiskt är hans mor. I berättelsen om Herakles håller hans mor Alkmene en hemlighet att hans far inte är hans far utan att den riktige är Zeus, så bekymras alltid hans mor över hans gudakrafter och tror dem kommer skälpa mer än att hjälpa honom i slutändan. Så långt som jag kommit i boken har hon rätt.

xoxo. Mr. Fashion, din Red-Bull framför datorn.

Dagens

Bonjour fashionloverz! Nu ÄR JAG TILLBAKS EFTER ETT PÅSKUPPEHÅLL! Och inte med vem som helst, en liten afrikansk vän till mig som jag försökt få en intervju med i månader nämligen Nahom Selam. Idag var det inte lätt att få ta bilden men jag fick den (ursäktar att han är lite dryg och inte vill fota sig stående). Nu ska vi se vad denna udda karaktär har att erbjuda mig och fashionvärldens alla mörka, trånga utrymmen som kräver något extraordinärt för att fylla ut. (stolt över det sista*)

-Hallå där min vän, hur står det till idag?
-Inge vidare du, har nyss haft påsklov så det är inget vidare att sitta här med dig din fula jäve.....
-Okej tack jag förstår... Du är inte så snygg själv! (Här var Nahom nära att lämna rummet men höll sig när jag lockade med karameller) Fortsätta ska vi? Nå kan du beskriva vad du har på dig?
-En sköönt t-shirt, tänker inte säga vart för då kommer du bara köpa en likadan, det vet jag. Sen en ännu skönare gul klocka som är lite speciell, precis som jag! Sen toppar jag med ett par vita Converse skor, jag har gått in i en poppar-period och börjat lyssna på Håkan Hellström istället för Hip-Hop så då måste man anpassa sig med skorna! Sen tänker jag inte ens utala mig om mina byxor för dom är så limited att ingen får veta var dom kommer ifrån!
-Jaha, man får väl tacka så mycket för det lilla jag fick av dig. (Nahom lyfter nu upp sin t- shirt och visar ett blänkande skjutvapen som alla gangsters har) Vi lämnar det här och jag hoppas att du får ett härligt liv Nahom, tack för din tid!
-....

xoxo. Mr. Fashion, dina känslor på Lundell-konsterten.

Herakles, s.1-84 (101)

Jag har nu läst till sida 101. Men jag gör ett inlägg fram till s. 84 som sagt.
Boken har hittills inte väkt några direkta känslor hos mig. Men känner efter dessa sidor att boken har en potential att göra det. Så här långt in i boken känner jag att det är en välskriven och lättläst bok. Det finns många utdrag i boken som man kan relatera till dagens händelser. Som exempelvis ungdomars aggressioner som går ut över andra. I boken på s. 67 anfaller Herakles sin musiklärare Linus efter att ha blivit slagen i huvudet med hans käpp för att dagdrömma på Linus lektioner. När det slår slint för Herakles slår han med ett slag ihjäl läraren sin och känner genast ångest och tragedi, för att visa att Herakles känner ångest så på samma sida (67) beskriver författaren hur Herakles känner sig efter dådet: "Herakles såg på sina händer med hat och avsky". Det händer mer och mer då äldre kanske säger till ungdomar på skarpen då de vandaliserar och får ett slag i ansiktet som svar.

Jag kan inte på rak hand säga att författaren vill förmedla något speciellt utan att bara förmedla denna unika berättelse om ett av guds barn som haft en tuff uppväxt för senare växa upp och att bli något riktigt stort. Författaren vill nog förmedla hur livet för ett barn med höga förväntningar såg ut, med det menar jag att Herakles far Amfitryon som stod mycket nära kungen och ständigt anställde kompetenta lärare till hans söner Herakles och Ikfiles. I berättelsen så får man inte bara följa hur Herakles blir tränad utan också hur han upptäcker kärlek och finner andra aspekter med sin träning och dess syfte, ett exempel på det är på s. 60 då sönernas vapentränare Kastor från Sparta och Herakles diskuterar hur många Kastor dödat; "Har du dödat många? Nej. Bara dom som ville döda mig. Herakles glömde aldrig det svaret".

Men summa summarum så gillar jag boken så här långt och ser fram emot att läsa klart den.
P.S. Förlåt att detta inlägg blev klart på en lördagmorgon och inte en fredagkväll som sagt, var lite upptagen med fotboll och allt.

xoxo. Mr. Fashion, din Piña Colada på beachen.