Herakles, s.165-243

Boken har inte direkt väckt några känslor hos mig. Den har däremot väckt en annan sida av berättelsen i mitt läsande. Då boken har tagit en stor vändning och börjar bli mer och mer interessant att läsa så blir jag mer och mer ivrig att läsa mer.

Jag anser att författaren vill förmedla att hjältemyten inte alltid kommer med posetiva besked och konsekvenser. Att en storslagen krigare som Herakles förändrar bilden på världen men inte för honom, att på utsidan kan en älskad människa verka lycklig men på insidan så är det tvärtom. Att det kan bli för mycket även för en halvgud, att dessa resor och historier som alla älskar att återberätta sliter mer på personen i fråga än vad folk vet om. Som på sidan 238; "Resan hade förändrat världen. Frågan är bara vad den hade gjort med honom".
Kallifatides vill förmedla att denna sagolika berättelse om denne halvgud som nästan på egen hand gör dåd och resor som troddes omöjliga och blir älskad av folket men själv förändras av denna livsstil och kan inte rymma sitt öde utan låter både Herakles och läsaren undra, är Herakles straffad eller gynnad med denna styrka och drag av gudar.

När jag läst så här långt ställer ser jag hjältemyten på ett annat sätt, i alla fall i Herakles fall. Herakles ses som en hjälte av folket och de han gynnar. Men ser sig själv som ett monster och bestraffad med sina krafter. Jag har också börjat se på hjältemyten annorlunda då han ses som en marodör och hemsk av de folk, familjer och städer han besegrat på en annan mans order. Där ser jag en likhet med filmen/boken Watchmen då dessa "hjältar" jobbar för USA:s regering och inte för egen vilja, självklart vill de hjälpa staden vilket Herakles också vill till en början men att de gör dåd och jobbar för en annan makt än deras egen vilja kan ifrågasättas om det är hjältedåd eller ett sätt att hjälpa någon annan.

Men jag ser inte bara likheter med Watchmen, jag ser också en likhet mellan Herakles och karaktären Patrick Bateman i filmen American Psycho. Då de båda saknar skuld och ångest har de något gemensamt, på sida 242 tänker Herakles: "En ung man var död, en man som ännu för en kort stund sedan levde och andades och hoppades. Ändå kände han ingen ånger. Det var som att det inte angick honom".
Och i American Psycho berättar Bateman om sig själv: "I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip."

Om jag ska forsätta på Watchmen tråden så är varken deras eller Herakles hjältehistoria för evigt lycklig. Minutemen (som senare blir Watchmen) är älskade av folket för deras insats i stadens brottsbestraffning och insatser i krig. Men när flertal av dessa hjältar blir antagligen dödade av fiender, sinnessjuka eller bara lägger skorna på hyllan så börjar folkets tro för dessa minska och deras efterträdare Watchmen blir hatade av folket och budskap som "Who watches over the watchmen?" syns flera gånger i filmen. Deras hjältedagar kommer mot ett slut när de gör en comeback för att hjälpa folket än en gång. På sida 243 skriver Kallifatides: "Herakles beställde in mer vin och bjöd sitt sällskap att sitta med honom. Ingen gjorde det. Som om det tidigare var överenskommet gick de alla iväg."
Folket och vänner börjar tappa förtroendet då hjältarna felar och visar sin sämre sida. Kallifatides vill förmedla att en älskvärd hjälte/hjältar oftast inte är älskade för evigt.

xoxo. Mr. Fashion, din sjal i öknen.